Min älskade mobil är död. Redan förra veckan försökte den ta sitt liv. Den gången slängde den sig ur mitt knä när jag klev ur bilen, för att sen bli liggande i snön på vägen. Den gången hann jag hitta den i tid. Ingen hade kört på den, den var inte fukt eller frost skadad, den överlevde. Men igår hade jag inte samma tur. Johan mötte mig efter jobbet och vi gick hem. När vi kom till stationsgatan i centrum, gjorde jag små hopp och småsprang över vägen för att hinna i fatt Johan. Vi skyndade oss hem, det var ju kallt ute..
Efter någon timme hemma i värmen funderade jag över vart jag lagt min mobil. Jag kunde inte hitta den! Den var borta! Johan ringde den.. och plötsligt svarar någon!! Personen i fråga hör mig inte, fast jag hysteriskt skriker att dom har min mobil! Det bryts, jag grinar, vi ringer upp igen.. tillslut lyckas personen i fråga höra mig. Jag får reda på vart dom är och springer till min älskade mobils undsättning!
Väl framme, med min älskade mobil i handen.. förstår jag mycket väl varför dom inte kunde höra mig. Mobilen är helt krossad! "Vi hittade den på Stationsgatan, överkörd.. Vi fick tillslut på högtalaren, det var då vi kunde höra dig!" Jag tackade dom otroligt mycket! Och gick tårögd hem..
Fan. Jag älskade verkligen den luren.. Hade en exakt likadan fast blå innan. Den råkade jag också krossa.. Men nu är det nog dags att gå vidare. Tyvärr. Jag och Johan kollade runt på passande mobiler igår. Det blir mest troligt en HTC Wildfire. Men nu, men tyst minut för mina älskade telefoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar